Den här bloggen somnar nog in med det här inlägget, förvänta er inte att jag skriver så mycket mer här. Den var tänkt som en typ av öppen dagbok, för alla som var intresserade av att läsa de fyra månaderna jag spenderade nere i Thailand. Jag kommer låta den ligga kvar ett tag till för den som är sugen på att läsa igenom den igen eller spara bilder eller liknande men som sagt så kommer jag nog inte att skriva så mycket mer i den här. Det kan tänkas att jag startar en annan blogg så småningom men då kommer ni få reda på det.

Jag vill tacka alla ni tusentals som läst och kommenterat. Det har varit en förutsättning för att jag skulle orka hålla inspirationen uppe.

Så cirkeln är nu sluten. Det är dags att fira jul här hemma för att sen göra sej redo för nästa hop av utmaningar. Idag har jag bakat insnöade pepparkakstryfflar. Med dem orden lämnar jag er nu. Det är nämligen så jag själv känner mej. Som en insnöad pepparkakstryffel.

Bakifrån

Det gjorde inte så ont som jag hade ställt in mej på och det gick rätt bra att slappna av. Både Johan och Shane trodde att jag sov men det var mer dvala. En natts dålig sömn innan gjorde mej rätt loj när vi väl var i studion.

Close-up

Det gäller att acceptera det faktum att det är obehagligt. det gjorde inte så ont men det är rätt obehagligt när hela underbenet från tårna upp till knät skakar…

kom närmre

Tatueringen är fylld med symbolism precis som jag vill ha det. Det är också kul att veta att det inte finns någon annan som går runt med en likadan tatuering, det är min egen design. Vad de olika delarna betyder skulle ta för lång tid och vara för tråkigt att skriva ner här så jag får visa när vi syns istället. Tro nu inte att jag täckt in allt i den här utan det kommer säkerligen flera.

Av nån anledning så ser jag mig alltid ståendes på ett trädäck på en segelbåt med tatueringen glödandes i solen när jag tänker på den. Varför vet jag inte. Den kommer passa lika bra på longboarden, och ovanför skridskorna…

Bingbongbangkok

Bangkok bjuder på puls. Här går det snabbt. det är trångt, skitigt, skrikigt och alldeles, alldeles, underbart! Efter en snabb incheckning på hotellet gav vi oss ut på en kort tur på stan, alla rätt trötta efter de flyg- och taxitimmar vi fått under bältet idag. Vi hittade ett grandiost köpcentrum men allt man kan tänka sej med det viktigaste av allt, hur mycket olika matställen som helst som var för billiga. Jag har inte ätit kebabrulle på hur många månader som helst. Det var en kärt återseende.

nattljus

I Bangkok så dricker man vatten ur glasflaskor istället för plastflaskor som de(vi) gör på landet. Här behöver man inte heller sträcka sej efter AC-kontrollen eller att gå någon lång bit för att tända eller släcka lampor. Allt sånt sköts smidigt ifrån centralpanelen på nattduksbordet. Här kör man även ”take away” för ingen har ju tid att sitta ner och äta. Man dricker öl och äter donuts. Här Skickar man sms och är allmänt jävligt interkontinental. Man korsar gator hursomhelst för bilköerna rör sej inte, man knör sej fram för här har alla bråttom, man är fri. Jag gillar Bangkok. Mycket.

http://www.youtube.com/watch?v=WrgA4fTGqkE

Hej Anna!

Jag hoppas att du har en fin dag! Jag har det minsann men jag kom och tänka på en sak när jag läste din artikel ”Klimathotet har ändrat deras livsstil” i DN 8/12. Du skriver att familjen ”häller upp caffelatte” men brukar man inte istället blanda en latte i koppen? Jag har sällan sett någon blanda till en bringare med latte för att sedan servera. En latte består ju, som du säkert vet, av 1/4-del espresso och 3/4-delar vilket är betydligt enklare att få till om man gör den direkt i koppen. Jag har funderat lite på hur du menar utan att komma till någon klar insikt, kanske du kan hjälpa mig med detta?

Med vänliga hälsningar
Henrik Bergström

Jag hoppas på svar men fan vad trött hon kommer bli när hon läser mejlet =)

AEG-verkens turbinhall designad av Peter Behrens är en av de första modernistiska byggnaderna och hade varit rolig att försöka återskapa med sitt rundade tak. Jag misstänker att det kan bli för svårt däremot och att taket rasar in om man inte får stöttat det ordentligt. Det är ju trots allt första gången jag ger mej på det här men jag tänker INTE nöja mej med nån puttenuttigt litet hus som ser ut att komma från grästorp eller nån skit. Hmm, Houses of Parliament kanske?

Och det får jag typ när jag målar, syr eller sjunger. Ett besvarat leende från en främling. När jag klarar någonting som kändes jäkligt svårbegripligt först, typ en skoluppgift eller arbetsuppgift. Att carva ner för en lång nerförsbacke utan att få översladd och ramla av. Att sätta en grym fint-teknik på thaiboxningen och skicka dem andra längs med repen. Och varje gång jag lyckats med nåt sånt här och får den känslan så tänker jag ofta tillbaks till ”den där gången jag gungade så högt med fötterna”.